Wow, vilken överväldigande stark reaktion jag har fått av det jag skrev igår. Folk har kommenterat, mailat, sms:at och hört av sig på en massa olika sätt. Blir både glad och ledsen, är ju sjukt att så många har varit i samma situation <3 <3 <3 <3 <3

 

Det är med blandade känslor jag nu har "outat" min situation. Det känns läskigt och lite obekvämt men samtidigt bra eftersom jag ju fått höra era historier också. Den här typen av kraschar verkar hända oftare än man tror och jag tror inte att det är ett sammanträffande att nästan alla historier jag fått berättade har kommit från kvinnor. Inte för att säga att det inte händer män också, det vet jag att det gör, men det verkar finnas en utbredd inre press hos oss tjejer som påverkar oss så negativt och som kan utnyttjas om man hamnar på fel plats i arbetslivet. Det är så sorgligt det där. 

Från och med nu blickar jag framåt. De första veckorna grävde jag ner mig i "tänk om..." och "jag borde ha..." och skuldkänslor över att jag lämnade hela kontoret mitt i vår mest stressiga period, men jag har bestämt mig för att släppa de där tankarna. Det är faktiskt okej att allt inte går exakt som man hade trott, det är okej att avsluta saker lite oavklarat ibland. Jag ska vara stolt över att jag reagerade, att jag vågade säga hejdå fast att det tog emot. När det känns svårt ska jag försöka komma ihåg det, unna mig själv lite tankekärlek. En positiv attityd kan, hur klyshigt det än låter, vara skillnaden mellan depp och pepp.  

Apropå att unna mig själv. Nu tycker jag att jag förtjänar en glass. Ska nog springa ner till Parkis och köpa en Lill-Pop. Puss alla fina!