Om det är en sak jag bryr mig otroligt lite om i livet är det mobiltelefoner. Jag har aldrig varit en sån som velat ha de senaste, hippaste modellerna och 75% av tiden glömmer jag den jag har hemma på nattduksbordet (fråga mina stackars rumkompisar som aldrig får tag på mig när de behöver). Men nu när jag varit hemma i Sverige har jag haft en lånetelefon som även för mig varit lite för gammal och dassig; en fem miljoner år gammal Sony Ericsson. Den går knappt att använda, fungerar ungefär varannan gång man försöker och det går en lite på nerverna.

Så idag när jag klagade över detta sa pappa att jag kunde få ta en iPhone som låg här hemma utan ägare (alla i min familj är iPhone-användare och har skrotat den här för de senaste versionerna). Gissa om jag blev glad! Känner mig som ett barn på julafton när jag sitter och lägger in musik, bilder och laddar ner Appar. Lite småtöntigt? Ja. Men ändå. Från och med idag är även jag alltså iPhone-ägare.