Idag var det ett par amerikaner i butiken. Det låg en stor lyxkryssare i hamnen och passagerarna därifrån var i stan för att shoppa lite. Paret jag träffade var precis så amerikanska man tänker sig: mannen var glad, högljudd och skämtade med mig om att jag omöjligt kunde vara svensk eftersom jag inte var blond och erbjöd mig numret till en "great colorist" som kunde hjälpa mig med problemet. Kvinnan var en aning tystare, fullt sminkad med lösögonfransar samt en och annan face-lift, och frågade mest om priser i dollar när hon tittade på Georg Jensen-grejen hon tänkte köpa för att pryda deras privatägda lägenhet på kryssningsbåten. För första gången på länge fick jag prata lite ordentlig engelska med någon och det var kul. Att paret kom från New York var också trevligt, och de kände väl till gatan jag bor på där.

När de kommer såhär på hemmaplan, los americanos, märker man tydligt den kulturella skillnaden mellan skandinavier och amerikaner. Det är inte för inte man kallar skandinaver reserverade och amerikaner pushiga. Inte för att det nödvändigtvis är bättre, men det är i alla fall betydligt mer underhållande.