Vill man veta om man ska få något sålt eller inte när man jobbar är det bara att titta på folks fötter. Har kunden på sig ballerinas, designersneakers, högklackat eller något annat någorlunda fräscht eller snyggt är chansen hyfsat stor att hon kommer köpa någonting. Vet ni när man kan glömma att få lite klirr i kassan? Och då menar jag FETGLÖMMA – när de har sandaler. Såna fotriktiga, bekväma sandaler med kardborreband som endast kommer i färgerna beige, svart och någon enstaka röd. Bäraren är ofta 50+, bär enfärgade T-shirts och löstsittande vita shorts som går över knäna. De, i sällskap med sina väninnor, kan gå omkring i butiken i (vad som känns som) timmar. Titta, prova, känna, skvallra, prova igen, titta, prova för tredje gången, skvallra. Och sen kommer de ut till mig, stjälper alla kläder de har i min famn och säger ”Näe asså, jag tror jag får tänka lite på det. Varför har ni bara så små storlekar?”(fast de provat strl 42). Och sen kommer de aldrig tillbaka igen, sandaltanterna. Eller jo, när det är rea.

En annan sak som är ganska sjuk; varför tror folk alltid att det är rabatt på nyheter? Det står en klar och tydlig lapp på de ställena det är rea, med stora, röda bokstäver. Vi är alltså väldigt tydliga. Ändå kommer folk till mig med kläderna de har tagit på andra sidan butiken, där färgerna är mer höstiga och allting hänger mer ordnat, och frågar ”Är det rea på detta osså?”. Och när man med ett vänligt leende säger ”Nej tyvärr, det är bara där det är skyltar nere i hörnet som det är rabatt” ser de lite sura ut, hänger in plagget igen och går sin väg. Tröttsamt.