Min relation till presentationer inför publik är en aning komplicerad. När jag gick i sjuan skulle vi ha en presentation om en världsdel i Stigs klass, SO. Jag och min grupp skulle prata om Afrika, och jag var verkligen helt lugn när jag skulle börja prata. Och då plötsligt försvann ALLT ur mitt huvud. Jag fick århundarets blackout och mindes knappt vad jag själv hette. Det var både pinsamt och obehagligt att känna noll kontroll över sin egen hjärna och kropp. Efter att låtit en av mina gruppmedlemmar ta sin del istället, kunde jag efter några minuters nedlugnande andningar slutföra min presentation. Så det gick ju bra till slut, men sedan den gången har jag alltid haft en aversion mot presentationer. Jag blir lätt nervös och stressar mig själv genom att tänka på att en blackout-situation kan uppstå igen. Och jag blir så himla trött på mig själv! Om det var någonting jag hade velat vara bra på är det att presentera. Oftast tycker jag det dessutom är roligt. Folk säger att de inte märker av min nervositet och att jag känns confident. Under gymnasieåren hade vi massor av presentationer och varenda en av dem gick superbra. Så jag förstår inte varför den löjliga känslan inte vill släppa. Varför kommer den tillbaka varje gång? Det är inte logiskt. Kanske det är en egenskap hos mig som alltid kommer finnas. Då får jag helt enkelt acceptera den och get on with life typ. Jag har lärt mig att handskas med den och jag kan göra väldigt bra ifrån mig oavsett. Irriterande bara att jag inte har full kontroll över den.

Nåväl. Today is a good day. Idag hade vi en presentation om synergy och den gick superbra. Jag var en aning nervös och det märktes kanske lite (de flesta är ju faktiskt nervösa vid presentationer), men jag fick jättebra feedback från både klassen och läraren, och känner mig nöjd.  Dessutom fick vi tillbaka ett av våra mid-termtests i accounting och jag fick 20/20. A very good day indeed.

Nu ska jag snart på circuit training. Pussi