Jag kollade igenom mina gamla garderober och hittade en stor påse fylld med gamla brev från min skoltid. När vi var små skrev jag och mina vänner alltid en massa brev till varandra, och vi tade till och med egna brevlådar på skolbänkarna o klassrummet. När jag läste igenom vissa av dem kunde jag inte låta bli att skratta högt. Så mycket saker vi gick och funderade på när vi var små; leksaker, husdjur, skola, (och senare) killar och skoldiscon.

Jag hade en lite mer långväga brevkompis också. Hon hette Natalie och bodde i Floda. Vi träffades en gång på McDonalds i Göteborg och började prata. Innan vi skiljdes åt bytte vi adresser och efter det skrev vi till varandra minst en gång i månaden i något år. Jag var till och med i Floda för att hälsa på henne, och hon kom till mig i Torekov en gång. Tror det rann ut i sanden när vi kom upp i tonåren och nu har vi ingen kontakt alls. Lite synd. Kanske borde Facebooka henne och se vad hon har för sig.

Men alltså, det är ändå lite synd det här med att man nuförtiden inte skriver brev. Visst tar det längre tid och mail är så myckat smartare på många sätt, men inget går upp mot att få ett fint kuvert med ens namn på i brevlådan. Det låter kanske lite gammalmodigt men ett brev är verkligen så mycket mer personligt än ett datorskrivet e-mail. Man kan använda olika färger, skriva lite egna små kommentarer i sidan, rita bilder, klistra in fotografier.. och det blir aldrig samma sak när man gör det digitalt.

Kanske ska ta och börja skriva brev igen. Och hoppas på att någon tar sig tid att skriva tillbaka!