Att krascha.

Eventuellt har några av er undrat varför jag helt plötsligt är ledig och befinner mig i Skåne istället för att jobba. Som jag sa har jag haft en svacka och jag har varit lite osäker på om jag ska berätta det för människor utanför min umgängeskrets. Men samtidigt vet jag att jag inte är ensam om vara med om något sådant här och genom att uppmärksamma problemet kanske det går att göra något åt det. 

 

Okej, så här är det. Jag har slutat på mitt jobb. Det har varit några riktigt jobbiga veckor men nu när det gått en tid, och ångesten har släppt lite i bröstet, så kan jag ha mer distans till situationen och förklara. Jag gick nästan in i väggen. Känns sjukt att skriva det, att acceptera för sig själv att man lät det gå så långt utan att reagera, men det är vad som hände. Vill av respekt för inblandande inte gå in på detaljer men efter flera veckors ignorerande av stressymptom som bröstsmärtor, andnöd, ångest och hjärtklappning sa min kropp till slut stopp. Hela min värld blev grå och overklig, jag kunde inte komma ur den spinnande negativitetsvirveln av tankar i mitt eget huvud. Orkade knappt gå upp ur sängen och bara grät. Det var utan tvekan det jobbigaste, konstigaste, hemskaste, mest overkliga jag varit med om. På riktigt något jag inte önskar ens min värsta fiende. 

 

Istället för att som min första insikt sa till mig "Kör på! Du är löjlig, bit ihop och fortsätt!" så valde jag att sätta ner foten och för en gångs skull lyssna på mig själv. Inse att det inte kunde fortsätta så mycket längre om jag inte skulle tappa det helt. Och även om det var förjävla jobbigt och kändes som ett misslyckande till en början så är jag glad att jag gjorde det. För jag vet nu att det hade blivit ännu värre om jag bara fortsatte. 

 

Det är många faktorer som har spelat in här och jag känner inte att jag behöver gå in på detaljer, som sagt. Men mycket beror på min syn på mitt eget värde. Jag har alltid varit den duktiga flickan. Högsta betyg, bra utbildning, flyttat till New York själv, skaffat ett avundsvärt jobb. Tickat alla boxar för vad som ansetts vara framgång. Men den identiteten har också skapat en osäkerhet. Jag har sett mitt värde utifrån hur andra ser på mig och mitt arbete, och varit alldeles för tacksam mot andra för möjligheterna jag har fått snarare än att vara tacksam mot mig själv. Tacksamhet är inget negativt men när man känner att andra hela tiden gör en en tjänst och när man inte känner sig stark nog att stå upp för sig själv – då blir det ett problem.  

 

Jag måste också poängtera att jag inte på något sätt har vantrivts med mitt jobb. Tvärtom, jag har haft sjukt roligt stor del av tiden, gjort en massa roliga uppdrag och fått en fantastisk erfarenhet. Jag har gjort bra ifrån mig och är stolt över min insats. Träffat fantastiska människor, både kollegor och branschvänner, som jag kommer sakna. Men det är ju det som är lurt med stress som sitter djupt inne. Stressen som man inte är medveten om förrän den smäller till. Den kan smyga sig på och överraska en när man minst anar det, lamslå hela ens existens. 

 

Det har gått några veckor men än är jag inte helt läkt. Vaknar fortfarande på morgnarna med en fladdrande känsla i magen, en ångest som gör sig påmind från och till under dagen. Men det känns lite lättare för varje dag som går. Stunderna då jag inte tänker på det blir längre och till slut kommer det här bara vara ett minne som jag ser tillbaka till som en av de jobbigare perioderna i mitt liv. Kommer jobba med mig själv och de höga krav jag ställer på mig själv, förstå att prestationer och karriär inte är allt. Och så ska jag se till att göra något som jag verkligen, verkligen vill göra. Något som är precis rätt för mig, ett jobb jag kan vara stolt över och där jag ställer de krav som jag vet att jag förtjänar. För, fan, det finns alldeles för många (framförallt unga tjejer) som inte vågar stå på sig, som känner att de inte har ett så högt värde, som accepterar utan att ifrågasätta men istället går omkring med en klump i magen som hela tiden växer sig starkare. Det ska inte vara så.  

Nu ska jag ta en sommar ledig och bara vara. Laga mat, massor med mat, umgås med vänner, åka till San Francisco, njuta av känslan att alla möjligheter finns framför mig. Jag vet att jag kommer hamna där jag vill vara, att jag kommer att komma ur det här starkare än jag var innan. Det känns bra, trots allt.

Slutligen vill jag tipsa om boken "Meningen med hela skiten" av Nina Åkestam. Jag köpte den när jag mådde som sämst och kunde känna igen mig i precis varenda grej hon skrev. Den har hjälp mig att få lite perspektiv på situationen, se att jag inte är ensam om att ha varit med om det här och inse att livet kan vara så mycket finare om man bara lyssnar lite mer på sig själv. 

 

men vad jobbigt, jag har en nära vän som kraschade för några år sedan. Jag vet hur otroligt jobbigt det var att stå bredvid och känna sig hjälplös till hela situationen. Men att ha insett att man har kraschat och inser att man behöver vila och ta det lugnt för att komma tillbaka är ett steg i rätt riktning.
Jag önskar dig en lugn och härlig sommar, utan krav!
KRam!

du är allt bra!

Jag är så himla glad att jag tittade in här och läste ditt inlägg, för jag känner igen mig så mycket. Har dock aldrig kunnat sätta ord på det, aldrig riktigt förstått det. Precis som du så har jag alltid varit den duktiga flickan, högsta betyg i allt, en massa extraaktiviteter utöver skolan, voluntärsarbete, alltid omtyckt osv osv. Trots allt detta har jag alltid haft noll självkänsla.

Men i gymnasiet började det gå snett. Jag tror inte jag orkade längre. Mina betyg blev sämre, jag blev gråare. Jag gick från att vara en glad tjej som alltid skämtade till att vara ledsen mest hela tiden. Ingen aning på grund av vad. Jag drömde om att komma in på läkarlinjen i UK eller Sverige. Men jag gjorde inte det. Mitt sista år i gymnasiet mådde jag som värst och hur mycket jag än försökte så gick det inte, jag hade inte mer energi att ge.

Jag sökte mig även in till Polen, för jag visste att läkare var det jag ville. Det ansågs vara tvärtom i jämförelse med Sverige- i Polen är det lätt att komma in men svårare att stanna kvar. Men jag kom inte in dit heller. Kan du förstå vilket misslyckande? Tyckte jag självklart då.

Det var andra personliga faktorer som spelade in rätt mycket också. Men jag har aldrig tänkt på det som om att jag gick in i väggen. Tack för dina ord Sofie.

...ifall du undrar. Idag pluggar jag till läkare i Polen trots allt. Efter studenten fick jag ta ett sabbatsår (inget jag ville alls då) för jag hade inte kommit in på läkare någonstans (ville inte läsa annat). Nu i efterhand är det kanske det bästa som har hänt mig, det där sabbatsåret. Jag tvingades att ta hand om mig själv. Lära mig allt det där som du skriver om. Och jag lärde mig att jag inte får ge upp vad jag ville göra. Så jag sökte igen till Sverige och Polen och kom in här. English Division här består av 90% svenskar och jag har lärt mig så mycket och är så mycket starkare. Trivs bra och älskar min utbildning.

Vet inte vad jag ville få ut av det här, kanske påminna mig själv igwn men också lova dig att du absolut kommer komma ut ur det starkare och bättre. Bara ge det tid. Kram

Hoppas allt löser sig för dig till slut! Du är stark!

Jag kommenterar aldrig men kände att jag var tvungen. Jag gillar verkligen din blogg och du verkar vara en fantastisk människa. Så himla coolt och starkt att dela med dig av det här. För mig är det inga konstigheter egentligen, med tanke på hur världen ser ut idag och hur stressigt det är överallt. Jag har dessutom familjemedlemmar som har kraschat och kommit tillbaka. Däremot tycker jag att det är viktigt att uppmärksamma och vara öppen så att de personer som hamnar i en sådan situation inte känner sig just ensamma. Eller kanske till och med kan förebygga det.

Jag är lite rädd att hamna i samma sits då jag har ett jobb med väldigt högt tempo och precis som du är en prestationsmänniska som vill vara alla till lags och duktig hela tiden. Det är svårt att erkänna för sig själv, men visst är det så. Jag har alltid strävat efter högsta betyg och varit den som har ställt upp och arbetat mycket mer övertid än alla andra. Och så har jag framförallt känt att jag skall vara så oerhört tacksam för de chanser som jag får. Det är ju kanske tvärt om egentligen, att chanserna kommer för att man har förtjänat dom och arbetat hårt?

Tack för ditt fina inlägg, ska verkligen tänka mer på mig själv och mitt välmående! Önskar dig all lycka och att du blir bättre snart!

Så oerhört bra att du insåg vart du var på väg. Livet ska ju vara skönt och trevligt, inte ångest!

Jag har läst din blogg sen du blev publicerad på blogg.se hemsida. De enda bloggarna som jag följer är din, michaela fornis och kenzas. Du äger! Du verkar som en superbra tjej som njuter av livet. Du har helt gjort rätt i att lyssna på ditt hjärta och dig själv.

Ta semester, koppla av och njut. Du är fortfarande ung. Du kommer att hitta ett fantastiskt jobb och ha ett fantastiskt liv!

//En tjej som ser upp till dig

Fantastiskt starkt och bra jobbat att våga sätta ner foten och säga stop. Efter en sommar i Torekov kommer du må som en prinsessa igen. Ta hand om dig! Kram.

har inte läst din blogg så länge, men har ändå blivit insatt i dig och ditt liv i och med att du visat upp din bakgrund med new york, jobbet os.v. samtidigt känns du privat, jag vet ingenting om dina relationer eller liknande, så såklart funderade jag på vad det var. det är väl förutfattade strukturer som gör att en ofta tänker att "jaha, har det tagit slut med partnern?" direkt när någon mår dåligt. :( skickar dig många kramar, tror verkligen du gör HELT HELT HELT rätt och att du kommer starkare ur detta.

Började nästan gråta själv när jag löste detta för din beskrivning av dig själv och din situation stämmer så på pricken in på mig. Vad du är duktig och stark som tog dig själv på allvar! Det är så lätt och så himla farligt att bara trava på och låta ens värde definieras av yttre faktorers uppfattning av en (eller till och med snarare av ens egen till dessa tillskrivna uppfattning av en själv). TACK för att du skriver om detta och får en att känna att man inte är ensam om det!

Jag har varit sjukskriven över ett år nu för utmattning och det är ingen lek. Det är enormt bra att du sa upp dig per omgående. Förhoppningsvis hann du rädda dig själv något om det ändå gått alldeles för långt. Jag blev enormt deprimerad för ett år sen och kunde knappt gå två första månaderna. Stress är otäckt. Jag lovar att du inte är ensam! <3 Njut av sommar, sol och låt dig känna alla känslor, inga är fel! Blogg är en skön portal. Fått enormt stöd när det varit som jobbigast för mig via bloggen faktiskt :)

Heja heja heja dig! Du är grym!

Jag har varit där. Det var så läskigt! Jag hamnade inlagd på Danderyd innan jag vågade/kunde ta beslutet. Beslutet att värna mer om min kropp och mitt välmående än status/jobb/pengar. Och det var svårt. och läskigt. Men efter en sommar i "frihet" (men utan pengar, men allt LÖSER sig) så hittade jag rätt och kom tillrätta i tillvaron. Jag saknar Stockholm och livet där varje dag (för mig innebar det hela en flytt till Örebro) men det finns kvar och livet är låååångt. Stor kram och massa pepp till dig!

Åh, styrkekramar till dig.

Jag känner också för att skriva några ord efter det här inlägget där du verkligen delar med dig av fina tankar och känslor. Jag har ingen egen erfarenhet av det men har sett ett flertal omkring mig där i bland min bästis som också kraschat. Hon mår väldigt bra idag och har blivit en ännu bättre, ödmjukare och underbarare person efter det. Kram på dig och hoppas du når bättre snart! Tycker väldigt mycket om din blogg så jag han sakna dig under tiden 😉. Hälsningar Emelie

Jag tittat in här flera gånger i veckan och älskar verkligen din blogg för att du har ett så himla sunt tänk. Men det började bli mer och mer tydligt för ett tag sedan att du verkligen inte hann med livet liksom, så när du skrev att du mådde dåligt och allt så trodde jag tyvärr att det var såhär.

Vill mest bara säga att jag känner igen mig mycket med. Duktiga flicka-syndromet, vara bäst i allt är viktigast (betyg, skola, jobb, osv). Lider verkligen med dig och är så himla himla himla imponerad att du bara kunde bryta och säga nej. En STOR eloge. Ser fram emot att ta del av mer recept och allt annat som kan tänkas dyka upp här. Kommer i alla fall fortsätta läsa.

Många kämparkramar!

Verkligen starkt av dig att dela med dig! Och starkt av dig att kunna sätta ner foten, inse vart du var på väg och säga upp dig från jobbet. Usch, jag känner så många som är i precis samma situation som du, men inte vågar ta steget att säga ifrån eller ta steget att lämna jobbet.

Jag har insett nu i efterhand att jag också var på väg att gå in i väggen. Jag pendlade drygt tre timmar om dagen då jag jobbade på annan ort, hade ett enormt ansvar över många anställda och ingen att dela eller bolla mitt ansvar med. Gick upp strax innan 5 och var hemma vid 21 på kvällarna. Helgerna gick åt till att ligga i sängen med migrän. Sökte en annan tjänst, och det var verkligen vändningen. Nu jobbar jag här i Stockholm där jag bor, inte haft migrän sen jag bytte tjänst och inser att så som jag levde inte är normalt. Men just då trodde jag att det var en normal vardag.

Massa, massa kramar till dig. Sköt om dig och ta hand om dig nu!

Åh vad himla fint av dig att dela med dig! Jag är också en av dom som läst din blogg i flera år men varit för lat för att kommentera, men stort tack för att du skriver om det här. Jag har ingen egen erfarenhet av att helt gå in i väggen, men jag tror att de allra flesta känner igen det där "duktig-flicka"-syndromet. Att bli uppskattad för det man gör och inte för den man är och att definiera sig själv utifrån nuvarande sysselsättning, relationer till andra osv.
När jag hamnade där tog jag en paus i min utbildning och gjorde väldigt lite i ett år, och valde att jobba utan att lägga någon prestige i det jag gjorde eller att försöka bli bättre på det, utan bara se det som just ett jobb. Det var enormt skönt! I alla fall för en period, sen tröttnar man förstås och vill börja förverkliga sina drömmar igen! Men det kan vara väldigt skönt att komma på vem man är utan allt annat :)

Sen vill jag bara tacka dig för en helt strålande blogg, du verkar vara en så himla häftig person! Stor kram och ta hand om dig!

Detta är SÅ viktigt! tack för att du delar med dig. den där boken känns som ett måste att införskaffa. jag är så fruktansvärt trött på den fröken duktig värld vi lever vi. Hoppas att du mår bättre!!
och burgare, jag älskar burgare. helt klart en ny följare till ditt instagramkonto.
you go girl!