Att vara rädd för mörker

 

Visste ni att jag är mörkrädd? Har varit ända sen jag var liten. Det är oftast ingen rationell rädsla, typ att jag oroar mig för att bli påhoppad på stan eller att få inbrott. Nej, det första jag tänker på när det blir mörkt och jag är ensam är övernaturliga saker som spöken och sånt. Helt galet, jag vet! Jag tror inte ens på spöken i verkligheten, men det är som att när det är mörkt glömmer man bort att använda hjärnan och styrs helt och hållet av sina irrationella känslor. Det som oftast dyker upp i vrårna i mitt huvud är den döda flickan med det långa håret från The Ring. Ryser bara jag tänker på henne. Och jag glömmer aldrig när jag är helt säker på att jag såg en spöktant i en trädgård i Båstad. Höll på att dö av skräck.

 

Martin brukar ha väldigt kul åt det här, typ släcka ner lägenheten och låtsas vara ett monster. Lagom roligt. 

 

jag har aldrig heller riktigt trott på spöken och sånt, tills att jag började på mitt nuvarande jobb. det var en kvinna som satt och drack ett glas vin (jag jobbar på restaurang) som efter ett tag frågade om det spökade där, jag svarade att det sägs att det gör det för det är en riktigt gammal byggnad, då sa hon att hon kunde känna det, som att det var nåt där just då. senare på kvällen när jag skulle stänga, jag hade låst och släckt alla lampor och ska gå igenom restaurangen in till köket, då ser jag något/någon svepa över hela restauranggolvet och in genom ett par dörrar (som tur var inte dom dörrar jag skulle till) - jag höll på dö!

Men du måste ju berätta historien kring tanten! Älskar övernaturliga saker :)