Jag kom över en artikel på DN.se skriven av A A Gill, en matkritiker och skribent från England som varit i Stockholm för att prova mat på olika restauranger. Bland annat hyllar han restauranger som Ekstedt och Sturehof medan han tycker att Gyllene Freden och Speceriet har lite att jobba på. Jag har inte varit på några av dessa restauranger och kan därför inte uttala mig om huruvida han har rätt i sin bedömning eller inte. 

Men i en passage i texten skriver han om Flippin Burger och sin upplevelse där. Han börjar med att prata om hur galet det är att stå i kö tillsammans med, som han uttrycker det, "muntra utvecklingshämmade nördar som man antagligen ville hålla borta så länge som möjligt" i snöslask och iskyla medan personalen där inne väntar på att klockan ska bli prick 17 så att de kan öppna. Fair enough. Jag tyckte också att kön var lite hysterisk och hade gärna sett att de öppnade upp för bordsbokning så att man slipper frysa tårna av sig alternativ dö av hunger i väntan på ett bord. Med tanke på att Flippin har funnits ett tag nu hoppas man ju på att de börjar se sig om efter expansionmöjligheter, för jag tror inte folk tycker det är lika roligt att köa i en timme andra, tredje och fjärde gången man är där. Men sen skriver han något om maten i sig som jag blir provocerad av: 

Om hamburgaren kom från Saudiarabien eller Hamburg så skulle ingen äta den här. Allt handlar om det där pinsamma kulturella svassandet för amerikanska ungdomsuppror, basebollkepsar och popmusik. Det är förklaringen till att gästerna kör över sina smaklökar, inbillar sig att detta har en hipp- eller chicfaktor.

 

Ja, hamburgarna är precis som på en bensinstation i Mellanvästern. De är flottiga, tjocka, fyllda till bredden med ost och med köttsaft som rinner ut på tallriken när man biter i dem. Och vad A A Gill missat är att det ju är precis det som är poängen med Flippin Burger. Anledningen till att ägaren åkte runt i hela USA för att hitta den bästa hamburgaren att ta med sig hem till Sverige är för att vi inte har ett ställe som erbjuder det. Inte i Stockholm, och inte på något annat ställe jag har hört talas om i landet. Att det skulle handla om någon slags romantisering av ungdomskulturen i New York känns som ett rätt trött argument. Vad tror vi istället om att det kanske handlar om att hamburgare är enkel, god mat som nästan alla människor uppskattar? Och att det kan skapa en smakupplevelse som uppfyller precis allt man önskar en fredagkväll med ett gäng kompisar om den görs på rätt sätt. 

Alla går inte till restauranger för att uppleva innovation och finsmakeri på samma sätt som man kanske gör om man går till Frantzen-Lindeberg (som AA Gill tyckte var bäst i Stockholm). Ibland vill man bara gå till ett avslappnat och trevligt ställe med en fin bakgrundshistoria och äta riktigt god och vällagad mat, utan att för den sakens skull behöva leva på nudlar resten av månaden. Jag fattar att Gill har varit på en mängd fina restauranger i sitt liv och att han säkert ätit hamburgare som smakar bättre än de på Flippin (även fast han inte ens verkar gilla hamburgare?). Men för oss vanliga döda är Flippin en frisk fläkt och ett välbehövlig alternativ till den pretto-matkultur Gill verkar förespråka. 

Tycker jag.